(Alltså jag menade inte att det var kort med tolv kilometer, jag menade bara att det inte var långt som i långpass. Så har jag trampat någon på tårna säger jag förlåt :)

En lång dag både idag och imorgon som sagt. Idag började den klockan sex med att jag (faktiskt) nästan skuttade upp ur sängen och i massa lager av springkläder. Inte ofta som sådant händer, snarare brukar det vara så att jag omplanerar och sover vidare, så man får vara glad för de få tillfällen som ges. Frivilligt uppe innan tuppen. Eller ja, frivilligt och frivilligt. Jag skulle vara på vårdcentralen för att följa upp astman klockan nio och då jobbet börjar tolv var det tidigt det fick tränas. Fokus väljer jag att kalla det. 9,5km lufs. Jo för om jag ska hålla en låg puls (helst under 70%) i snömodden blir det verkligen lufs. Men mysigt var det och varje gång jag kommer ut och morgonjoggar tänker jag att jag måste konservera känslan och plocka fram de där dagarna då jag egentligen planerat morgonjogg men väljer att sova vidare istället. Jag tycker om att ha staden nästan för mig själv och att långsamt vakna till liv igen. Mysigast är det att vara ute riktigt riktigt tidigt en klar sommarmorgon. Förra sommaren (2008) då jag jobbade några hundra meter från där jag bodde och började klockan sju, brukade jag ibland springa redan vid fem. Då var man definitivt ensam och även om det kändes motigt när man klev upp ur sängen var man alltid så lycklig efteråt. Fascinerande vad löpning och morgonnaturen kan påverka.