.. att ta farväl.
Måndagen den 10:e januari, i mitten av vecka 35, är det dags att säga hejdå och låta springskorna vila ett tag. Det var varken solsken eller snöfall på den sista rundan, men det var åtminstone mörkt så jag slapp se misären ute.
Efter att ha legat och vridit och vänt på mig mellan halv fem och halv sex lyckades jag visst slumra till en stund lagom tills det var dags att gå upp strax efter sex. In med ett glas oboy och ner i springkläderna. Ut på isen, ut till sorgligt smutsiga snöhögar. Började med att promenera ett par minuter precis som jag brukat nu de senaste veckorna. Börjar springa så smått men får ganska snabbt ett outhärdligt håll. Går lite. Springer lite. Håll. Lite stramande i magen. Tar en genväg hem och går ungefär lika mycket som jag springer. Då får det vara nog, då är det inte värt det. Jag kunde inte låta bli att gråta en liten skvätt, men det gick över ganska snabbt. Jag är trots allt oändligt glad över all den extratid jag anser mig fått i springskorna. Det finns inget som kan ersätta eller ens jämföras med löpningen, men det finns alternativ som är ok och som jag kan ägna mig åt de sista veckorna. Jag kan fortfarande yoga, styrketräna och kanske cykla (återkommer till cyklingen i ett senare inlägg). Dessutom tänkte jag börja simma ett par dagar i veckan fram till förlossningstid. (Promenader är visserligen jättebra motion, men för mig har det inget med träning att göra och är därför inget alternativ. På annat vis än som just motion då.) Simning, yoga, styrketräning och kanske cykling. Det är ju inte så illa. Även om det aldrig kan bli som att springa.
