Det är slut på säsongen 2010. Det summeras och reflekteras. För mig tog säsongen ett ganska abruppt slut redan i juni. Visserligen sprangs två millopp i slutet av augusti/början av september men de var ju inte riktigt på riktigt. Egentligen hade jag planerat att ytterligare pressa ner mitt mil-pb och sno den där silvermedaljen på lidingöloppet som jag så snopet (31 sekunder!!) förlorade 2009. Men livet blir inte alltid vad man tänk sig och bäbisen är naturligtvis hundra gånger mer värd sekunder och silvermedaljer. De finns kvar även nästa säsong.
Och med tanke på hur säsongen 2010 utvecklade sig innan juni kan jag inte annat än att vara nöjd och stolt. Det började med en snörik vinter som jag älskade nästan varje minut av. Kanske att det tog emot lite att ge sig ut när det var som moddigast och så varit i två månader, och visst var det skönt när barmarken äntligen uppenbarade sig och det helt plötsligt gick att springa snabbt. Men på det stora hela var det fint, mysigt och givande. Jag är övertygad om att delar av mina förbättringar låg i att jag tvingades springa i snön. Jag stärktes mentalt av tremilslångpass i tio minusgrader, snö och halka och jag stärktes fysiskt av det. Intervallerna på band var kanske inte världens roligaste alltid, men gav mig något tillbaks gjorde de definitivt.
Premiären avklarades med just premiärmilen i slutet av mars. 10km, min sämsta distans. Den jobbigaste och jävligaste distansen. Jag hade knappt hunnit påbörja min snabbhetsträning och hade inga större förhoppningar om en tid ner mot pb (46:23), snarare trodde jag på en tid runt 48 minuter. 44:30 minuter senare var jag i mål. Ojdå. Spytrött men otroligt glad! Sub 45, det skulle jag ju i bästa fall greja i slutet av sommaren! Tänk så det kan bli.
Andra stoppet inför maran var halvmaradistansen på Kungsholmen runt i början av maj. Här siktade jag på en tid under 1:45, men trodde jag hade kapacitet att springa på ner mot 1:41-1:42. Jodå. 1:39:43 slutade det hela på och förutom magont av den äckligt blå sportdrycken som jag råkade dricka någon klunk av trots att jag vet att min mage inte tål sötningsmedel i kombination med fysisk ansträning kände jag mig helgrym.
Och så var det äntligen dags. Med ett tre veckor (eller ja, egentligen blir det ju bara en vecka, eftersom man räknar som man gör) bäbisembryo i magen skulle det springas marathon. Ja, nu var jag ju visserligen helt ovetande om denna "lilla" detalj och det var kanske bra. Man vet aldrig vad mitt huvud skulle ställt till med annars. Det högt satta målet var sub 3:30. Om jag hade en perfekt dag kunde det gå, men det skulle inte bli någon lätt resa. Och det blev det heller inte. Fram till varvningen vid 17km kändes det riktigt bra och jag hade en ganska god marginal till målet. Ut på gärdet och djurgården och pang, vid 23km sa kroppen bara tack och hej och resterande 19km blev en inte lika angenäm upplevelse. Trots det lyckades jag öka på slutet och klämma mig in på 3:30:46. Fyrtiosju ynka pyttesekunder från det stora stora målet. Oerhört trött. Oändligt stolt över min prestation och förbättring med 6,5 minuter. Men ändå, så besviken över att ännu en gång vara sekunder på fel sida. Fast såklart; mest stolt och nöjd.
Tre lopp (Göteborgsvarvet som jag sprang på kul i en annan persons namn räknar jag inte riktigt in. Mer om det kan du läsa här.), tre distanser och tre nya personliga rekord. Jag kan inte vara annat än nöjd med min halva säsong året 2010. Vad som händer nästa säsong får vi se. Men lite lösa planer och mål kommer i ett senare inlägg.
