Sixtens enveckasdag firade jag med såriga bröstvårtor, mjölkstockning och feber (Feber som jag förövrigt inte har haft på minst 20 år!). Härligt. Sixten hade dessutom sin hittills gnälligaste dag just igår och avverkade några skrikmarathon. Det jobbigaste med det är inte själva skriket utan att man inte vet vad det är som är fel. Men har han bara en sådan här dag per vecka ska jag verkligen inte klaga. Annars är han världens snällaste bäbis.

Idag är febern borta och jag hoppas den stannar så. I övrigt är jag grymt fascinerad av kroppens återhämtningsförmåga! För en vecka sedan kände jag mig minst sagt mörbultad och väldigt orörlig. Nu känner jag mig nästan som vanligt. Förutom att brösten värker då. Nästa vecka ska jag nog smyga igång med lite lättare yoga och lätt, lätt, lätt styrketräning med egen kroppsvikt. Det ska bli spännande att se hur det känns. Tidigare på dagen vi åkte in till förlossningen hjälpte jag Martin att styrketräna lite här hemma och visade några olika plankarianter. Det gick finfint även i vecka 40. När vi kom hem från bb kunde jag inte låta bli att testa att göra en pushup och en dynamisk sidoplanka. Det funkade också vilket var en lite häftig känsla. De inre (viktigaste) bålmusklerna verkar alltså vara någorlunda intakata men värre är det nog med de yttre och då speceillt de raka. Även om magen har dragit ihop sig i en fascinerande snabb takt känns det som att det mest finns en deg där musklerna ska sitta. Mysigt men inte så funktionellt. Jag gissar dock på att det kommer gå snabbt att få tillbaka styrkan igen så ingen stress här inte. Var sak har sin tid.