I eftermiddag hade jag förmånen att få se Mia Skäringers enkvinnoföreställning "Dyngkåt och hur helig som helst". Hur jäkla bra som helst säger jag. Det var längesedan jag skrattade så mycket. Men samtidigt som man skrattar så att tårarna rinner, börjar tårarna nästan rinna av sorg. Man sätter liksom skrattet i halsen. Genom att vara sig själv, en tillspetsad (?) version av sig själv, lite olika karaktärer samt sjunga får man följa Mia på en resa genom livet. Livet som det faktiskt ter sig för väldigt många. Får du möjligheten, gör som jag och ytterligare typ 1200 personer gjorde idag. Se föreställningen!