Vi börjar med den sista punkten; Jag älskar flera olika träningsformer och jag gillar ytterligare några. Men inget kan någonsin slå löpningen. Aldrig. Att springa gör mig hel. Löpningen ger mig så mycket mer än bara de fysiska fördelarna som att bli piggare och gladare samt ha en stark och uthållig kropp. Att springa ger något för själen och på ett sätt är det för mig snäppet bättre än det där fysiska. Genom löpningen bearbetar jag saker. Jag blir oövervinnerlig (även om jag nu känner mig väldigt tung och lättbesegrad fysiskt) och jag lever. Jag skulle säkerligen kunna skriva en halv uppsats om varför jag älskar att springa, men jag stannar där.

Andra saker som får mig att må bra, att vara hel, är kärlek. Både den form av kärlek jag känner till min finaste Martin och den lite annorlunda form av kärlek jag känner till mina vänner och min familj. Att umgås med ovanstående ger också energi, men på ett helt annat sätt. Och jag har många fina vänner. Som är på riktigt och som jag vet finns där för mig när jag behöver (ni vet vilka ni är). Sen finns andra, de som kanske bättre kan klassas som bekanta. En kategori som också är viktig och som också har en betydelse i mitt liv. Men så finns en tredje kategori, de som lite vänder kappan efter vinden. Som agerar som riktiga vänner när det passar, men som sedan backar undan och halvt om halvt försvinner när det verkligen gäller. Som lämnar kvar en känsla av att utnyttjande. Kanske är det så att man helt enkelt inte passar ihop med alla vänner hela livet, men jag tycker ändå det känns tråkigt.

Jag vet inte varför jag kom att tänka på detta och jag vet inte varför jag skrev ett halvt inlägg om det, men någon funktion hade det säkert. Den här lilla obetydliga rosa sidan är faktiskt en av mina två ventiler (löpningen är den andra) och jag antar att jag helt enkelt behövde skriva av mig. Nu kan jag gå pigg och glad till jobbet och därefter sätta mig på segtåget mot Stockholm.