Det är faktiskt inte många dagar om året jag inte vill springa. Det händer då och då såklart, men inte särskilt ofta. Idag var dock en sådan dag. Jag var frusen och trött och ute var det blåsigt och blött. Hade jag varit mitt vanliga jag och haft viktiga mål att sträva mot hade jag kanske tvingat ut mig själv ändå (och fått till ett riktigt superpass som så ofta då oviljan är som störst), kanske inte. Men nu är jag inte som vanligt så jag plockade fram yogamattan, tände levande ljus och yogade i 45min. Varmare och välbehövligare men inte lika endorfinframkallande.
Vecka 19 (18+2). Inte så stor än, men det tar sig!
Tyvärr har jag blivit ensam i mitt bo igen och får kolla valvakan för mig själv. Eller vänta. Bäbisen är ju där. Jag är aldrig mera ensam. Efter fredagens ultraljud fick vi vårt beräknade förlossningsdatum framflyttat två dagar så nu mer är det den 17 februari som gäller, (Inte för att jag tror att han/hon väljer att komma ut just den dan, men ett riktmärke är ju bra att ha.) och fredagar som är start på ny vecka. Magen växer sakta men säkert. Den är inte så stor än, men det börjar synas att mina nya kilon beror på att jag är gravid och inte på för mycket godis.
