Ibland blir jag så trött på mig själv. Som nu. Klockan ringde men det var "omöjligt" att gå upp, få i mig något ätbart och hoppa i springkläderna. Dealade med mig själv om att få sova en halvtimme till och köra ett eget yogapass istället. Vaknade en halvtimme senare och insåg att det var "omöjligt" att gå upp. Blev sur på mig själv men låg ändå kvar och sov typ fem, tio minuter åt gången i ytterligare fyrtiofem. Piip. Klockan ringer och det är nästan "omöjligt" att gå upp. Men hallå, du måste upp nu annars blir det stressigt! Då var jag nära att deala till mig att hoppa över duschen bara för att få sova några minuter längre. Haha. Jag gick upp ändå, om än lite sur. Efter en dusch blev jag såklart pigg. Precis som jag hade blivit efter yoga eller springning. Varför är jag så dum? Det är inte den missade träningen jag blir sur över, utan för att jag är så dum att jag tror att jag blir piggare av någon dryg timmes uppsplittad och orolig sömn. Jag svär på att jag hade varit piggare om jag gick upp första gången, oavsett om jag tränade eller om jag bara satt i soffan och jobbade med sånt jag borde ha börjat med för länge sedan men inte har börjat med än. Varför lockar sängvärmen så mycket?