Igår valde jag sovmorgon. Tänkte spendera någon knapp timme på gymmet efter jobbet, men var så trött under förmiddagen att jag redan då slog bort de tankarna. När det sen var dags att sluta jobbet var jag inte lika trött, men då var jag ju liksom redan inställd på att få gå hem. Och det var välbehövligt. Mängder av saker att fixa med, mängder av tåg att boka och betala för. Sj måste älska mig. Ingen lugn och skön hemmakväll utan mer en frustrerande stress över att saker krånglar och att alla saker jag stressar upp mig över alltid kommer samtidigt.

När jag vaknade tjugo minuter före klockan skulle ringa i morse och (liksom igår) insåg att det blåste halv storm och spöregnade ute ställdes alarmet om och jag valde sovmorgon även idag. Jag hade först en tanke på lite skön morgonyoga för mig själv, men inte ens det kunde jag förmå mig till. När det blir sådär blir jag alltid lite sur på mig själv. (Jag har ju planerat så bra.) Först. Sen blir jag arg för att jag blir sur. Vad spelar det för roll om jag sover istället för att träna? Sömn är bra och jag behöver den. Tränar gör jag för att jag gillar det och för att jag mår bra av det. I vanliga fall får jag kanske tvinga mig ut på vissa enstaka pass (de flesta går ju dock alldeles av sig själva) men varför ska jag göra det nu? Det finns verkligen ingen anledning. För att vara gravid tränar jag säkert ganska mycket ändå. Jag behöver nog snarare öva mig på att vara inaktiv och passa på att sova. Inaktivitet och sömnbrist kommer antagligen vara min vardag från mitten/slutet av februari och ett par veckor framöver.