Och att sällskapet skulle springa långpass är väl inget hinder?

Inget halsont men dock några liter snor i näsan. Fast det har väl ingen dött av så det fick bli ett långpass i väldigt lugnt och behagligt tempo. Lugnt och behagligt för mig, så det var väl snarare tråkigt för sällskapet. Ja, för det är ju en han. Och inte vilken hanne som helst utan Martin och han är ju snabb.

Fast i ärlighetens namn undrar jag om det hade funkat att springa snabbare. I slottsskogen fick vi liksom trippa fram och även om det var lite bättre på övriga ställen fick man hålla koncentrationen på topp. Men det är säkert bra för något det också.

22,7 kilometer. 2 timmar och 15 minuter. Helt ok för en halkig tisdag i slutet av december.