Jag halvligger i soffan och tycker riktigt synd om mig själv. Sådär synd om man bara kan tycka om just sig själv. Egentligen är det ju inte alls synd om mig men ibland känns det liksom bra att tycka lite synd om sig själv. Någon måste ju göra det. Tusen saker som snurrar i huvudet. Både viktiga saker, halvviktiga saker och totalt oviktiga saker. Den sista kategorin är ganska dum och meningslös att fundera över, men ibland blir det så ändå. Saker man ser, saker man hör. Saker man läser och vips så finns det saker att fundera över. Att irritera sig på. Dessutom är jag trött, riktigt trött. Och fötterna värker och benen är stumma. Ryggen är också lite trött. Just nu märks det att jag har en klump på magen och x antal bonuskilon. Men sådant är dumt att klaga över, så jag klagar inte. Jag tycker bara lite synd om mig själv just nu. Just för att idag är just en sådan dag.

(Fast när jag tänker på att jag fick springa ännu en gång i morse, att det bor en bäbis i min mage, att jag får flytta och bli hel igen om en månad och att jag får bli det för en helg om bara ett par dagar tycker jag lite mindre synd om mig själv.)