Det har sina fördelar att ha en bäbis boende i magen. När man vaknar av att regnet öser ner och i och med blåsten smattrar mot fönstret kan man med gott samvete ligga kvar i sängen och sova en stund till istället för att ge sig ut och springa som planerat. Inte för att jag någonsin har ångrat mig efter ett pass där det från början känts lite motigt att ge sig ut, men ändå.

När man är trött och lite lat efter en rätt långsam och seg dag på jobbet och inte alls känner för att gå och gymma lite innan man åker hem, kan man med gott samvete bestämma sig för att ta en myskväll istället. Köpa med sig godsaker hem och krypa upp i soffan under en filt och med en bok/tidning/tv framför ögonen.

Allt det där kan man göra även om man inte har en bäbis i magen, men om man tränar mot ett specifikt mål och helt ärligt egentligen inte har ett behov av att vila kroppen just denna dag kan man ibland bli lite arg på sig själv när latmasken vinner. Ibland blir jag det, oftast blir jag det inte (det är ingen elitnivå jag befinner mig på och oftast går det att strukturera om lite i schemat) och jag gör det definitivt inte nu!

Så nu latar jag mig resten av kvällen. Bäbisen latar sig dock inte, den sprattlar hej vilt därinne.