Ja idag har mitt snabbdistanssjälvförtroende höjts något. Bara genom att springa på ett mer humant band som till och med var lite väl snällt mot mig (visade några sekunder snabbare fart än fotpoden) var jag ett steg på väg. Visserligen sprang jag något långsammare än sist, men känslan i kroppen var en helt annan. Nu fick jag inte konstant kämpa för att hålla mig kvar på bandet och jag kände mig stark och uthållig. Najs! Enligt poden (För att vara konsekvent utgår jag alltid från denna vid bandlöpning. Just eftersom bandens tillförlitlighet verkar vara sådär och de visar väldigt olika siffror.) sprang jag nu i genomsnitt i 4:44-fart jämfört med förra gångens 4:40 fart. Inte så stor skillnad i fart alltså, men sjukt stor skillnad i känsla!

En annan angenäm känsla var den jag hade på eftermiddagens body balance. Tänk om alla människor fick förmånen att träna en timme bb/yoga varje dag. Då hade vi nog haft en bättre värld. Jag kan känna mig superstark under ett långpass där det känns som att benen kan fortsätta pinna på i en evighet. Jag kan känna mig superstark när jag klarar av att göra alla hundratals pushups på tå under ett armypass. Jag kan känna mig superstark när jag orkar ligga precis på mjölksyratröskeln under en tävlingsklass cykel. Men inget slår känslan av styrka, fokus och flow i ett bra yoga/balancepass. Susanna beskriver det bra här. Jag tycker det är svårt att beskriva känslan jag kan ha, men det handlar mycket om en helhet och att kropp och själ flyter ihop.