När frosten ligger som ett täcke över marken och man vaknar av att solen skiner rakt in genom ögonlocken finns det inte så många andra alternativ än att bege sig ut. Jag hann dock med både frukost, städning och kafferast innan det var dags.

Eftersom jag ville kunna vara ute lite längre än de knappa fyrtio minuter och dryga sex kilometer som jag vanligtvis springer nuförtiden, hade jag redan från början bestämt mig för att blanda upp joggen med kortare gångavsnitt. Jag ville kunna ta mig till skatås och väl där två varv runt Härlanda tjärn, en av de finaste platserna i Göteborg.

I början var inte kroppen med mig alls, utan jag kände av samma hålliknande känsla längst ner i magen som jag kände runt vecka 19-20. Jag tror som sagt inte att det är något som är skadligt för bäbisen, utan mer att muskler och ligament håller på att förändras. Jag vill dock inte göra något som känns obehagligt eller dåligt så därför promenerade jag helt enkelt lite extra. Efter ett tag släppte känslan och jag kunde jogga på som vanligt. Fick nästan tvinga mig till att gå då och då, här ska det minsan inte göras något dumt.


Missade visst att ta den rosa jackan. Men nya tightsen fick invigas!

Kilometer efter kilometer avverkades och alldeles för snabbt var det dags att styra stegen hemåt igen. Lagomt tills dess tyckte bäbisen att det var läge att parkera sig så nära urinblåsan som möjligt. Det ger en inte så skön känsla, särskilt om man redan är lite kissnödig. Därför blev det nästan mer promenerande än joggande mot slutet, men när man efter 1 timme och 10 minuter stannar klockan på 10,8km gör inte sådant så mycket.