Jag fattar inte riktigt var dagarna tar vägen. Hur kan det redan vara onsdag kväll?? Trots att jag oftast går upp någon gång mellan sju och åtta och lägger mig runt elva går dagarna i raketfart. Min todolist växer sig längre och längre (fast mest är det roliga grejer och då gör det inte så mycket) för varje dag och då jobbar jag ju inte ens på riktigt. Även om det kanske inte kan kallas att vara ledig när man tar hand om en bäbis i stort sett dygnet runt så bör jag rimligtvis ha mer tid på dagarna än när jag jobbar på riktigt. Menmen, antar att livet ska vara så här och jag klagar inte för dagarna med (allt som oftast) glada och nöjda Sixten är alla bra dagar. Och föresten; appropå jobb så jobbar jag faktiskt på 10%. Inte på mitt vanliga jobb utan här. Jättekul!

Nåväl. Allt det där var en liten utläggning. Det jag egentligen skulle skriva om var kvällens lilla springpass som bestod av ett progressivt tempopass. Jag började med att successivt stegra farten upp till 4km och där var planen att sedan hålla en konstant fart i 4km för att sedan varva ner i 2km. I början gick planen jättebra och jag kände mig superstark! Jag kunde springa i strax över 5-fart med en relativt låg puls (runt 78%) och fick nästa hejda mig för att inte öka för mycket. Sedan kom dock en lång och brant trappa följt av ett långt och segt uppförsparti där motvinden skrattade åt mig. Det knäckte mig lite så den där konstanta farten blev inte så konstant. Och sedan fick jag nöja mig med 3,5km i denna "konstanta" fart för jag upptäckte att nedvarvningen skulle bli alldeles för kort annars. Så kan det gå när man ännu inte lärt känna alla vägar i sin nya stad.

Men trots allt är jag rätt nöjd med passet. Jag får faktiskt tänka på att jag nyss började springa igen efter ett cirka sju månader långt uppehåll från kvalitetspass och två månader utan någon som helst löpning. Jag är ganska bra trots allt. Och tänka sig, 50min yoga fick jag till imorse också. Vilken dag.