Jag vaknade som sagt med träningsvärk. Helt ok och nästan lite småmysig träningsvärk. Men lagom till lunch började småmysigheten övergå i nästa fas och där slutar mitt gillande av träningsvärk. Det gjorde ont lite här och där och tanken på att springa 8x400 kändes sådär.
Tur då att man bokat träningssällskap. För ärligt talat hade jag nog aldrig kunnat tvinga mig att köra 8 intervaller om jag varit själv. Inte just igår. En vanligt dag javisst, men en dag som gårdagen nej. Lyxigt nog blev jag till och med upphämtad med bil som tog oss till skatås så det var bara att kliva ur den och påbörja uppjoggen. Drygt 4km uppdatering på sånt som hänt sedan sist hann vi med innan allvaret började. Korta intervaller på slirigt löst grus. Ungefär en minut ståvila mellan intervallerna. För att få så jämna intervaller som möjligt sprang vi fram och tillbaka på en raksträcka. Men nog tror jag det lutade pyttelite lätt nedåt åt ena hållet? Och således pyttelite lätt uppåt åt andra. Första vändan uppåt på 1:33. Inte är jag någon snabbing direkt. Vi körde två vändor och lyxade sedan med en serievila på några minuter innan vi körde de två sista vändorna. 1:33 "upp" alla gånger och 1:32 "ner" alla gånger utom den näst sista då jag busade till det genom att kapa en sekund.
Ja ni ser ju själva.. Bilden lånade jag från marathon.se
Idag är det vilodag. En av två denna vecka som förövrigt även innehåller både färre pass och rejält mycket färre kilometrar. Formtoppning it is. Och ja, jag kände mig ändå rätt nöjd när jag kom hem igår. Även fast det finns massor att jobba på. Och när jag kollade schemat jag inspireras av såg jag att jag faktiskt sprungit snabbare än jag skulle. Oj så det kan bli. Jag tror det känns bra.
