Jag sov inte som en prinsessa inatt. Jag sov riktigt dåligt. Först hade jag problem med att somna och när jag väl gjorde det vaknade jag en timme senare och hade jätteont i ena lilltån. Ja, du läste rätt, lilltån. Hade en blåsa där som jag inte kunde låta bli att massakera. Det brukar bli så bra så. Det blev det denna gång också. I ett dygn tydligen. Nu pulserade hela lilltån och hur jag än vände och vred på mig gick det inte över. Jag försökte ligga så tån inte stötte emot något men det hjälpte inte. Sen försökte jag ligga med foten i högläge, men inte det heller hade någon effekt Tillslut gick jag upp och svalde en alvedon, hur töntigt det än kändes. Inte gick det över. Tillslut somnade jag tydligen i ren utmattning och när jag slog upp ögonen nästa gång var klockan halv nio. Halv nio!! Jag försover mig ytterst sällan (minns inte ens hur många år sedan det var sist) och greps såklart av halv panik. Jobbmässigt sett är det ju jättelugnt, jag börjar inte förän 9:45 och det tar bara 10min att cykla dit. Men själsmässigt kändes det som en katastrof och som hela dagen var förstörd. Att jag missade min planerade morgonyoga spelade mindre roll, men att behöva "stressa" med frukosten betydde desto mer. För vanliga människor är det säkert helt normalt att ha endast ha en timme på sig på morgonen, men jag vill ha min tid! Lugn och ro och en sak i taget. Nåväl, till jobbet kom jag, som vanligt några minuter "för tidigt", och resten av dagen blev faktiskt helt ok. Förutom att jag måste diska nudå kanske. Diskmaskin är en sak jag ska skaffa när jag får ett större bo.

Här var det bra underlag..

Lika bra att kliva rakt igenom, det var ju "rent" vatten, inte lera..

Långpasset igår gick mycket bättre än väntat, jag tror den här vinterna har lärt Göteborgs snöröjare hur man får bort snön. Fast mot slutet började det snöa rejält så sista milen gick ju lite segare. Dock var jag vid gott mod och efter en härlig kväll med vin, mat och (blogg)vänner somnade jag till sist glad och nöjd. Det var sedan det började gå utför.

Eftersom jag är en orolig själ som nojar mig för saker långt innan jag behöver göra det, vaknade jag i stort sett varje timme och trodde klockan var fem. När jag väl sov drömde jag konstiga saker och varje gång jag vaknade kändes det som jag inte alls sovit utan bara tänkt på nåt underligt sätt. När sedan mobilen slutligen ringde och jag kikade ut och konstaterade att snön yrde runt rätt rejält blev jag nojig på riktigt. Fixade snabbt iordning mig själv och min frukost, satte på datorn och checkade realtidsinfon för kollektivtrafiken. Mycket riktigt, här gick ingenting som det skulle. Men om jag snabbade mig på skulle jag nog hinna till jobbet i tid ändå, genom att ta en tidigare vagn. Snabbt ner med maten i magen, borsta tänder och hälla kaffet i termosmuggen. På med skorna och alla kläder, låsa dörren och ut i snön. Pulsade i flera decimeter djup snö upp till redbergsplatsen bara för att konstatera att den där realtidsinfon inte direkt stämde. Västtrafikminuterna (som går riktigt långsamt i vanliga fall) segade sig fram saktare än sniglarnas långsammaste tempo. Slutligen kom dock vagnen och jag andades ut för en stund. Ända tills vi inte kom längre och jag tvingades pulsa i ännu djupare snö för att ta mig till en annan hållplats. Väl där väntade jag en halv evighet till bara för att när det äntligen dök upp en vagn, konstatera att jag ändå inte skulle ta mig ända fram. Mera pulsande alltså. Tur i oturen att jag lyckades snabba mig såpass mycket där hemma att jag bara kom femton minuter för sent. Men en timme och tio minuter tog det mig. Och det var en kall, blöt och halvt sönderstressad Andréa som dök upp.

Jobba, jobba, jobba och sedan ska man ju hem också. Pulsa i snö, vänta på en vagn i en dryg halvtimme. Trängas på en kall och överfull vagn. Tvingas hoppa av vid centralen och vänta ytterligare en halvtimme på en annan vagn eftersom den jag åkte med helt plöstligt skulle ta en annan väg. Jag var så hungrig, kissnödig och stelfrusen att jag var nära att börja grina när jag äntligen fick öppna min dörr. Resten av dagen håller jag mig inne, återhämtningsjoggande är liksom bara att glömma. På sin höjd kanske min frusna kropp kan klara av lite yoga. Sen återstår nästa problem; hur tar jag mig till jobbet imorn bitti??

Nä, nu ska jag bädda ner mig i sängen och försöka skymta lite OS mellan sänggavelsspjälorna. Förhoppningsvis blir jag både varmare och den positiva varianten av mig själv. För just nu är jag ingen rolig människa!

Utseendet på diverse tidningsomslag har ju varit ett hett ämne bland träningsbloggarna under hösten och både Runners World och Fitness magazine har varit på tapeten mer än en gång. RW´s tycker jag personligen har blivit jättebra under det senaste året (med undantag under sommaren då de amerikaniserade omslagen tillfälligt var tillbaks) men Fitness verkar inte vilja ändra på temat tjejmedbarmage. Jag förstår att de vill ha den typ av omslag som säljer bäst, men vad jag inte förstår är hur vi kan vara så dumma som går på knepet? Men ok, vi bortser från bilden.

Idag ramlade nya nummret av Fitness ner genom brevlådan vilket ju alltid är lite kul. Men när jag tar en närmare titt på omslaget blir jag (även fast jag ignorerar bilden) bara trött, ledsen och arg. Är det verkligen så sorgligt att träning bara betyder utseende? Rubriker som "Ny kropp 2010" och "Bränn fett med medicinboll" ska (antar jag) locka till lösnummerköp. Suck! Jag vet inte hur det är med er, men jag tränar för att det är så fruktansvärt kul, för att jag mår så himla bra av det, för att jag vill utmana mig själv och för att bli den bästa löparen jag kan. Jag kunde inte bry mig mindre om hur mycket eller lite fett jag förbränner och vill inte ha nån ny kropp, jag trivs med den jag har! Däremot kan den såklart alltid bli snabbare, starkare och uthålligare.

Cilla (som numera bor i hundhimlen) fick va med på ett hörn :)