Lite nytt



Det finns en ny, lite annorlunda, träningsblogg där ute. Och jag är visst lite delaktig i den. Ser man på. Jämställdhet/feminism/rättvisa - kalla det vad du vill, men oavsett så har det varit något jag eldat upp mig över ända sedan jag var ganska liten. Jag har alltid haft svårt att acceptera att jag som tjej inte alltid behandlats på samma sätt som jag gjort om jag vore kille. Blivit arg över att det hetat fotboll och damfotboll. Och jajjamensan, genusvetenskap har jag minsan också pluggat. Däremot tror jag inte man kommer sådär jättelångt i jämställdhetskämpandet genom att sluta använda smink eller gå i klänning. Det är liksom lite fel ända att börja i. Vill man plocka ögonbrynen, raka benen eller älska rosa ska man få göra det - oavsett om man är kille eller tjej. (Och jo, själva fenomenet bottnar i ett patriarkat, men jag tror likväl det är fel ände att börja i. Punkt.) Men hur som helst; kika in här!

Något eget inlägg har jag dock inte haft tid att knåpa ihop än, men det kommer. Tids nog.

· Erfarenheter, Funderingar, Sjuka saker

Biffigt

Jag jobbar på. Både med jobb och träning. Igår släpade jag mitt ganska omotiverade jag till ett av få gym som öppna. Ibland kan det vara riktigt kul att köra styrka, men inte igår. Inte blev det bättre av att det var fullt av folk överallt och jag knappt fick plats med mina utrymmeskrävande balansövningar. Till råga på allt irriterar jag mig sjukt mycket på alla biffkillar (En liten klick killar som verkar tro att de äger gymmet och kategoriseras av sina höga läten när de lyfter sina stora vikter.). De stirrar på en som man vore totalt dum i huvudet som står på balansbrädan och gör djupa (eh.. så djupa som möjligt iallafall, jag är inte riktigt här än) enbensböj UTAN VIKTER. Testa själv istället för att glo ville jag skrika. Kan inte hjälpa det, men jag klarar verkligen inte av denna typ av killar. Jag kan verkligen elda upp mig (inombords) något enormt bara genom att studera deras ofta bristande teknik och framförallt när jag hör dem prata och jag märker att de egentligen har noll koll. Därför var det jättekul när jag vid ett annat tillfälle på ett helt annat gym råkade få bli vittne till hur en sån där biffkille skulle försöka sig på klättrande planka. Eller nja, egentligen var han nog bara en biffwannabe för han var inte så överdrivet stor, men det spelar ingen roll. Oavsett vilket så hade jag iallafall observerat honom och hans kompis när de ganska högt låtande gjorde tunga bicepscurls. De verkade alltså vara grymt starka. Men sin egen kroppsvikt i plankan kunde de inte rå på och definitivt inte en klättrande sådan. Jag log lite för mig själv i smyg och tänkte att jag kanske skulle be dem börja med army training eller något liknande :)


Suddigt vid ett annat tillfälle när jag faktiskt hade mycket plats. Fråga mig inte varför jag håller handen på magen. Ser ju helkonstigt ut.. :)

(Förlåt om jag upprörde någon nu, det var inte min mening. Jag menar inte att alla som är ute efter att bygga stora muskler är störiga, att alla "byggare" har felaktig teknik eller att jag på något sätt skulle se ner på dem som väljer att träna/leva på detta sätt eller att mitt sätt att träna skulle vara bättre. Jag tränar för mina mål, de för sina. Jag tycker bara det är lite lustigt att denna lilla klick av så grymt starka killar inte orkar så mycket när det kommer till enklare grejer. Och så blir jag irriterad på att de tar så stor plats, i dubbel bemärkelse.)

I vilket fall så körde jag ett ostrukturerat och ofokuserat pass med fokus på core, balans och stabilitet. Får nog se till att planera lite bättre nästa gång. Jag måste veta exakt vad jag ska göra och helst ha det nedskrivet på en lapp, annars blir jag lätt handlingsförlamad. Lite konstigt då jag ju har hundratals övningar sparade någonstans inne i huvudet. Sen är det som sagt det där med plats. Jag håller ju mest till bland bollar, balansplattor och viktplattor (även om jag också använder skivstänger/dragmaskiner/hantlar) och av någon anledning är det alltid massa folk som ligger och gör miljontals situps, stretchar eller speglar sig där och av någon annan anledning är ofta dessa utrymmen små. Svårt att fokusera och fundera ut nästa övning då. I-landsproblem big time :)

· Erfarenheter, Funderingar, Styrka

Det blir inte alltid som man tänkt sig


Här var det bra underlag..

25km med 20min fartökning efter 80min stod på schemat och eftersom det är roligare med två än en skulle jag och Madde springa ihop. Hon valde plats och hämtade snällt upp mig med bilen som sedan tog oss till ett ställe vid namn Härskogen. Aldrig hört talas om, men det lät bra. Det skulle finnas ett 15km spår och ett 10km spår (bland annat) och vi bestämde oss för att ta dessa. Ok, är det väldigt kuperat kan vi ju skippa fartökningen hann jag tänka innan första isfläckarna dök upp. Ok, vi skiter i fartökningen tänke jag då och sa i nästa andetag "om det ska vara sånt här underlag hela vägen blir det ju roligt". Haha vilket skämt! Det där underlaget skulle visa sig vara rena drömmen. Efter lite grus och asfalt kom vi rakt in i urskogen. Smala stigar med rötter, tuvor och stenar alternativt breda traktorvägar upplöjda som åkrar. Lite myrar och annan sankmark följt av isflak som brakade sönder när vi kom trippande. En varsin vurpa hann vi med. Madde halkade på ett isflak och jag fastnade med foten i ett lerhål. Redan efter någon kvarts "springande" var mina fötter genomblöta. Verkligen In to the wild!

Jaja, 15km klarar vi ju, det är inga problem sa vi och hängde i. Mattheten började komma och vi såg fram mot energin i form av bar/gel vi skulle få i oss väl tillbaks vid bilen. Sista biten var ett rejält kuperat elljusspår och vi insåg att trippande och hoppande tar på krafterna. Inte mycket ork i de benen direkt.

Lika bra att kliva rakt igenom, det var ju "rent" vatten, inte lera..

Men när vi väl fått i oss energin började jag känna mig lite bättre till mods och studerade tavlan där de olika spårnamnen stod. "Flodaleden 10km" var nästa spår. Flodaleden. Floda, är inte det väldigt långt bort funderade jag för mig själv. Jaja, det blir nog bra och så sprang vi iväg. I början var det ok underlag, även om det var en del snö här och där. Sen tog det bra dock abrupt slut. Resternade många långa kilomterar var en rejäl tålamodsprövning och jag var glad att nuvarande skor snart ska bytas ut mot nya. Vi vadade (ok, liten överdrift, men nästan så illa var det) över myrar, hoppade på stenar för att slippa den värsta leran och funderade över om vi inte skulle svänga tillbaks åt det håll vi kommit ifrån snart?

Till sist kommer vi till någon slags korsning. Två skyltar. på den ena står det "Floda 4km" och på den andra "Härskogen 6km" What?! Kommer vi inte tillbaks??? "Aldrig i livet att jag vänder tillbaks och tar mig igenom det där en gång till" utbrast jag och Madde höll med. "Äh, klart vi kommer tillbaks" Haha. Nä. Efter fyra mycket lååånga kilometrar där samma terräng fortsatte testa våra huvuden och blandades upp med lite sandlöpning och klättrande kom vi fram till en väg och en skylt. "Floda". Vi kom alltså inte tillbaks. Haha, vilket äventyr. Och hur ska vi komma tillbaks till bilen?! Vi sprang vidare en bit in i samhället, hittade en busshållsplats och insåg att en eventuell buss inte skulle hjälpa oss. Frusna och jäkligt hungriga beörjade vi desperat försöka få tag på skjuts och tillsist ordnade det sig. Nära sex timmar efter avfärd hemifrån trippade jag rakt in i duschen med mina blöta fötter. Sköljde av ben och skor i varmt vatten(tack tack tack för varmvatten!) och konstaterade att vi trots allt hade väldigt kul. Inte riktigt som vi tänkt oss, men shit vilken mental boost! (Maddes version hittar du här!)


Nä jag gör inte det fula tecknet, jag gör segertecknet! :)

Behöver jag nämna att påskgodiset smakar extra bra idag?

· Ångest, Erfarenheter, Kärlek, Löpning, Sjuka saker, Utmaningar, Vänner

-